depp-å-esi

lika roligt.

det är alltid lika roligt att av familj bli påmind om hur värdelös man är, och hur bestämd ens framtid är. du ska göra det här, Christofer-lille, annars kan du lika gärna jobba på ICA resten av livet, om du ens får jobb där.

fuck you, family.

Children of War

Bound by Dreams and forgotten by Mind,
~~~~~shattered by Man and his endless War,
~~~~~Living--it would seem--lies not within the reach of the living.
Whether or not Eden forever lies in ruins,
~~~~~We shall never come to know,
~~~~~for the cage of Age & leash of Society shall--until Destruction--prevent its cyclopean restoration.
Alas, with no Death, there shall be no Living,
~~~~~and so I urge to kill and slaughter and maim,
~~~~~so that the Children of War may live what we could not: Life.

...jefla fucking piss-blogg som ej later mig skriva blanks som jag vill. wtf?

Enter the Tomb of Terror and smell the pungent fear of children riding and skies falling; introduce yourself to the other side and see with delight the sight of the might of the Others, and live to see the world through different eyes, eyes soiled with expectancy of remorse.

quiz

...with a quizzical look at the canvas he asks aloud: "oh, from whence did this madness of life beget me!"

riddles

oh, how remarkable it is that the insignificant can be so significant in the big picture of life.

bleh.

det är jobbigt när man förlorar det enda man någonsin lagt full tillit till, förståndet.

Sanningens Första Apostel

doffe säger (17:12):

jag tror att jag är en konspiration på spåren!

emil säger (17:13):

oh!

do tell!

doffe säger (17:13):

såg precis en reklam för This Is It albumet på tv, och det fick mig att tänka ... MJ skulle ju göra värsta turnén i england och staterna (52 spelningar?) men han hade sagt nån gång i media att han kanske inte orkar det

doffe säger (17:14):

så företaget som på sista tiden köpt upp delar av MJs liv efter Neverland fiaskot offade MJ

emil säger (17:14):

aha?

doffe säger (17:14):

för att de kan tjäna mer pengar på hans död och This Is It skiten de gör, än på hans 52 konserter

=]

^^

Corporate Amerika Owns Your Soul.

emil säger (17:15):

aaaaaha!

lätt

doffe säger (17:15):

det låter fett flummigt

men om man kollar på MJs liv

asså

han var inte SÅ sjukt speciell, EGENTLIGEN. media gjorde honom till vääääärsta whoren

och lyssnar man musikaliskt, så finns det mycket fler artister som hållerh ans standard

doffe säger (17:16):

all cp publicitet hjälpte till att skapa ett media-monster, och han drog in sjuka mängder pengar

fan

emil säger (17:16):

ja

doffe säger (17:16):

hans föräldrar måste ha gjort en deal med djävulen typ

emil säger (17:16):

han hade ju iofs ganska starkt varumärke och sjuk sex appeal på sin tid

doffe säger (17:16):

"satan, will y ou take my cancer away if we sacrifice our last son to you?"

emil säger (17:17):

hah

doffe säger (17:17):

ja jo

emil säger (17:17):

"yeah, sure!"

doffe säger (17:17):

men då är han som elvis

elvis var inte så jävligt duktig egentligen

fast sex appeal hade han, klart

men media gjorde en stor grej av det.

jaja

That Zeppelin Show

...har någon annan märkt att avsnitten i säsong 5 av That 70s Show är döpta efter Led Zeppelin låtar? åååh, extas.

hmm.

funkar "The Peculiar Case of the Redcliffe (!) Trio"? jag venne, det låter lite för mycket som filmen "The Peculiar Memories of Bruce Robinson" (har inte sett...) jag venne om Redcliffe är rätt, heller, men det klingar rätt. frågan är bara om det är brittiskt (väster/irländskt) nog, eller om det låter som Redcliffe, USA.

all i hear is dunwhich but that aint right either

nej .. nej... NEJ! namnet stämmer inte det klingar inte det funkar inte. måste ändra byta hur fan ska man komma på något bra?

men vafan.

...ärligt talat, gott folk, så börjar jag oroa mig över min psykiska hälsa ..

...eller så är det helt enkelt sant. men ingen skulle tro mig, med tanke på att jag inte själv vill göra det?

statens kuk.

hur känns det? frågar de. ja, fan vet jag; varför ska det överhuvudtaget kännas annorlunda? de frågar mig vad jag önskar mig, mina två svar är "pengar" och "att jävla fitt-staten låter mig köpa SL biljetter till ungdomspris; de kan behålla sin sprit."

jag förstår verkligen inte nöjet med att ett-två-tre bli äldre och ramla ner i ett hål av utbildningframtidmisärflickvänherpesbarngiftermåljobbutbildningfamiljfamiljFAMILJ. nej, asså ... nej. nej, TACK. snälla, kan inte staten behålla sin födelsedagsfest för mig? i'll suck its dick, i swear.

senaste.

...azzå, (hej blondin-doffe) jag förstår verkligen inte vad folk har emot oss vänliga stoners. allt man vill göra är ju bara att trivas, vare sig det handlar om sex, en promenad, mat eller att sätta sig ner och baka till riktigt god musik (saknas: en flickvän. kanske på g? ho-ho.). seriously, cannabis är (i alla fall för mig) inte en drog och behöver därför inte "oroas" över, era fittnyllen. nu ska jag äta scones, inför en kväll i västerås med (förhoppningsvis? man vet ju aldrig, gruppsexmannen är ju där!) goda människor. sen blir det väl cthulhu eller så dagen efter, och det slår ju aldrig slint så.

...men fan. palla fylla år snart. orkar inte med allt familjedravel; bara korten och kvinno-smycket från mina morföräldrar som kom i posten får en att vilja gå i graven. borde inte behövt komma tillbaka till det här jävla landet!

corporate sex

http://www.smbc-comics.com/index.php?db=comics&id=1024#comic

...

korporationerna kommer att ta över, just you wait. mjo, kommer nog också något om ämsturdäm, men får se när jag orkar. just nu är det sängen och grilled cheese som gäller.

...of the dead we speak

One wonders, now and then, over the grandeur yet simplicity of human life as we know it. For ages, there have been thoughts and ideas of grander things, true, but no proof of anything from this world as we should know it. The Egyptians, however, make you wonder.

The one phenomena that throughout cultures and ages strike man to his core, is death. The Egyptians, thought of nothing but death and t he dead. Conceiving of a literal resurrection of the body, which made them mummify their bodies with desperate care, while preserving all the vital organs in canopic jars near the corpse; whilst besides the physical body they believed in two other elements, the soul and ka. The soul, after its weighing and approval by Osiris, dwelt in the land of the blest, while the portentous ka or life-principle, which wandered about the upper and lowers worlds in a most horrid way, demanded occasional access to the preserved body, consuming the food offerings left by priests and pious relatives in the mortuary chapel. Sometimes -- as men whisper -- the ka would take its body or the wooden double always buried beside it and noxiously stalk abound on errands surely repellent.

For millennia these bodies would rest gorgeously encased and staring glassily upward, if not visited by the ka, awaiting the day when Osiris both ka and soul should restore, and forth his stiff legions of the dead lead from the sunken houses of eternal sleep. A most glorious rebirth, to be sure, but not all souls were to be approved, nor all tombs given rest from prying eyes and thieves. Hence, certain grotesque mistakes and fiendish abnormalities were to be awaited. Still today the one can hear certain Arabs murmur of unsanctified convocations and unwholesome worship in forgotten nether abysses which only soulless mummies and winged, invisible kas may visit and return unscathed.

Obscene and macabre, ghastly even? Just wait, as probably the most leeringly blood-congealing legends are those which relate to certain perverse products of decadent priestcraft, namely composite mummies. Made by artificial and unholy union of human trunks and limbs with the heads of animals in imitation of elder gods and other unnamed things, these things were thought to be strangely related to the sacred animals that throughout all stages of history have been mummified; consecrated bulls, cats, ibises, crocodiles and the like were to return some day to greater glory. But only decadence of mind could lead to the mix of human and animal in the same corpse -- only in that decadence when they did not understand the rights and prerogatives of the ka and the soul.

Publicly it is not told of what has happened to those composite mummies -- certainly no Egyptologist ever found one. The Arabs' whispers can be very wild, and should not be relied upon, as they even hint on that old Khephren -- he of the Second Pyramid, the yawning gateway temple and the Sphinx -- together with the ghûl-queen Nitocris would far underground rule over the mummies that are neither man nor beast. Yet today certain Arabs pay homage to Khephren and his ghûl-queen, so as to not draw their wrath and their armies of abominal dead.

...one can wonder, then, what temples of abominations and depths unknown lie under the pyramids and carven riddles of the desert. Surely madness entertains, for what huge and loathsome abnormality was the Sphinx originally carven to represent?

'Common sense' in reflecting on the subject of that which should not be, is merely a stupid absence of imagination and mental flexibility.

mad howlings

ONCE WITH LIVID the boy made man,
with promises of life's normal span;

however spectre one becom'th when madness light,

and so now old, that grey husk now bathe in fright.

Doth the man came to fortress leave; his home deserted,

into rain and thunder of harrowed night;

his only thoughts of laughter consuming his mind--

not for once,
His only fright.

Neverending struggle 'gainst ancient tongues,

can't but for now hysterical madness obscure,

for their master, the livid of madmen, to be sure.

To Ancient lands of mythic desolation,

by pagan and common man since long forgotten

called upon through beckoning words and mad promises...

through dreams of since aeons dead;
through chants older than life demised,

..the man for his own mind--for truth of existence,

seeks those since long forgotten secrets to find.

For to find, is finally to accept,

And Insanity,
all which begets men who attempt forget,

that which should never have to know and should never be.

Prophecies of mad Arab Alhazred, be sure,

and for certain men promises, they be;

For Thee,
Read,
and see:

'That is not dead which eternal lie,

And with strange aeons even death may die.'

begynnelsen

idag har jag för evigt hädanefter tillägnat min gamla Theory-of-Knowledge anteckningsbok till mitt nya poemhäfte, var i kanske det sjukaste av minna alla mörka tankar kommer ut i förfinad form. just denna bok för att innehållets sinneslösa men ändå akademiska ord ska beblandas med de föralltid förglömda riter från romersk tid som betäcka textens yttre. det kanske inte säger alla så mycket, men vissa vet; vissa har stirrat in i den akademiska abyssen.

ett litet poem

som ur livets goda utlåst

men även utan vardagens alla måst';

sittandes i ensamt rum i fullt hus,

finns det alltid känsla för litet bus.

men utan någon större börs,
så kommer ing't om det hörs.

ibland kännas för att få folk att rulla med tungorna,

men då påminns man om poliserna-med-slungorna.

men med lite rök i lungorna,

görs inget att inget finns att görs.

Vem vet mest?

"...så ska vi se vad för musik de bestämmer sig för att dra ut ur analen."

...

var det bara jag som uppmärksammade det?

...jag har haft en av de bästa kvällarna på väldigt länge, på många sätt och vis. den har varit otroligt ro-givande och inspirerande, och jag hoppas att jag kommer att komma ihåg att berätta den så som jag vill ha den berättad på söndag, för jag hinner och orkar verkligen inte--rent fysiskt--att förtälja.

men idag så gläds jag med världen

dagens special

dagens kur: 2 ägg (4 dagar efter bäst före datum--ska bli intressant!), 1½ dl ris, vatten, vatten, kanske lite thé. ska bli kul att se hur länge jag kan fortsätta så här...

ps/note-to-self: nästa gång man steker ägg så ska man steka det länge, så att ägg-gulan blir välstekt. på så vis får man i sig mer än om gulan bara rinner ut på tallriken.

edit: damn, att detta finbesök ska sabba min kur och gör så att det blir pizza eller något liknande istället! attans.

The Walrus and the Carpenter

"The time has come," the Walrus said,

"To talk of many things:

Of shoes--and ships--and sealing-wax--

Of cabbages--and kings--

And why the sea is boiling hot--

And whether pigs have wings."

From the first minute I saw you, I knew I wanted to fool around with you. And then, after I did that, I still wanted to talk to you ... Now, though, I don't know what the fuck is going on, man.

Creationism

Människan skapar alkoholhaltiga brygder, men Gud planterade fröet. Vem litar du på mest?

Avast, ye scoundrels!

Every normal man must be tempted at times to spit on his hands, hoist the black flag, and begin slitting throats

Endgame

(warning for sensitive readers. if YOU are a sensitive reader, get the fuck off this site and don't you dare to come back.)

Jonathan, half-lost in the bliss of intercourse, smiled stupidly at the naked youth straddling his manhood. He did not know the boy’s name; they had exchanged no words. The boy was half the age of the abbot’s eldest daughter, but that meant little to the older man. Redemption, after all, was but a breath away, waiting in the confines of his confessor’s cubicle. From the moment Jonathan had first laid eyes upon the boy—smooth, moon-pale skin, soft, supple curves, long, flaxen hair spilling down past unblemished shoulders—he had wanted him. The wherefores of whatever spell had so suddenly encaptured him were lost in the throes of his passion. Jonathan wanted the boy, and thus had taken him. It was that simple.

Jonathan continued thrusting, lost in the vision of his comely companion writhing in silence. Passers-by could hear as he took in urgent breath as the boy paused, shifting ever so slightly while still keeping his lover deep inside. The child rose up once, working his hips and driving the abbot into new throes of ecstasy. Again the pair moved together, features contorted in paroxysms of perverse delight. Then Jonathan thrust forward a third time, and the boy came down hard, face twisted into an unrecognizable feral mask as the monk screamed in agony.

Something moved toward Jonathan, surging from deep within the boy’s bowels. It skittered through the fey child and into Jonathan, crawling inside his sex and distending the sides. Each continued thrust—for he would not, could not stop—was accompanied by a searing sensation, intensely painful, yet strangely pleasurable. The moving thing was a swarm, Jonathan realized in a moment of horrific lucidity between thrusts; he could feel the chittering things forcing their way into him. He screamed and pitched, but could not throw off the boy; the child-monster’s thighs held him in a sensual death-grip.

The torment and the pleasure in tandem became unspeakable. At length, Jonathan could hear the wet snap of his hip cracking, yielding to stresses a mortal frame was never meant to bear. He fell, sprawling, into the merciful gulf of unconsciousness.

The abbot spent the next fortnight in a fitful state of half-wakefulness. Vaguely he wondered why none of the monks came to see him; vaguely he wondered about his duties and masses. His nights were filled with visions of his torturer’s leering face. Then there were the nightmares, surreal tableaux in which Jonathan’s captor capered about his prostate form, pushing, prodding, cutting. There were scenes which played dangerously close to the edge of sanity, in which the monster squatted over Jonathan’s face, forcing blood-salty maggots and formless writhing masses into his mouth, then holding his jaws shut and forcing him to swallow.

The days, if night could be separated from day in the perpetual darkness enshrouding him, were worse. On those occasions when sleep deserted him, Jonathan, raw, rent and broken, was exquisitely aware of every sensation his tortured nerves brought him. His tongue, cracked, parched and swollen from countless stings, was about the only thing he could move. Flies landed on his eyes and he could not so much as blink to dislodge them. They were a constant companion in his torment, their buzz an excited drone against the slow beat of his heart. Misshapen creatures and vermin crawled and slithered over his bloated body, and an unseen thing—things—moved within his abdomen with chilling deliberation.

Then, one night, he awakened to find his captor waiting for him. The child was seated upon his chest, stealing his breath and staring him full in the face with black, bottomless eyes. They boy’s body was cold, Jonathan noted, as cold as the corpses he had laid out for burial. More of the insects scampered across Jonathan to scuttle onto the boy-thing’s naked from, welcoming his presence. Countless black forms darted in and out of the boy’s nose, his smiling mouth, his groin.

“You have cow’s eyes,” the youth hissed as he idly caressed Jonathan’s face. The boy spoke in a voice that was too old, too evil to come from a child. Whatever spoke in that voice had known degradation beyond imagining. Jonathan moaned, terrified his tormentor would scoop out his eyes with small, cold fingers.

“Cow’s eyes,” the creature mused, retrieving a threaded needle attached to a skein of silk from beside Jonathan’s prostrate form. “The same wide-eyed gaze as a beast of the field. It marks you as unaware, unsuspecting, not yet opened with understanding. It betrays you as prey.”

The creature pushed the needle into his own palm, passing it through his hand and out the other side. Without pausing, he then pinched the fat of the abbot’s gut into a small fold and slid the needle through, eliciting whimpers of pain and fear.

“I can see your thoughts through those eyes, Jonathan,” the beast continued, eyes wide as he held his victim down. Slowly he continued to sew into the abbot’s flesh, embroidering it with ancient patterns. “I can see your fears. Oh, don’t worry, I won’t take your eyes from you now. They’ll be needed later.”

Each wound closed scant seconds after the needle’s passage, made whole by the potent vitae that soaked the thread, but Jonathan kept trying to scream until no more sounds escaped his mouth. Silently, his body was wracked with shudders.

“Here,” the abbot’s grinning assailant finally said, pausing to place Jonathan’s hand over his own swollen groin. “Squeeze that, if you will, and think about what you want. It will help to pass the time while I tell you what you should know before apotheosis.”

Shadows crept in from the edges of the chamber and darkness blotted out the ceiling. Only part of the stone floor was visible in the dim light, its surface encrusted with brown stains. Flies and wasps crawled across the walls and floor, hovering in droves over the dried blood. Their wings buzzed incessantly in the still and silent air. They waited.

Standing with a lantern in his hand, the young man remained motionless. Above him, Jonathan hung from a thick chain suspended from the ceiling; intricate stitchwork covering his naked form. Jonathan screamed, as he had been screaming for night after night, but no sound issued forth from his parched throat. His ears had been folded over and melted shut with burning oil. The boy had inserted a fly into each ear, however, and Jonathan now spent his time listening to one fly who whispered its secrets to him. The other fly ignored Jonathan and rolled flecks of his earwax into a ball.

The young man watched impassively as his Jonathan spat, then choked. A fly, coated with an oily mixture of saliva and blood, emerged from between his parted and cracked lips. Several more followed. Jonathan could no longer even attempt to cry out as escaping flies filled his throat; his neck bulged and his eyes widened in mute panic. He twisted upon the chain like a hooked fish, writhing with agony as the insect tide bubbled forth from within him. The young man nodded approvingly and left. The swarm would emerge from this human chrysalis without his help, and the young man needed to watch the other mortal hosts during this, the crucial birthing season. It was time to awaken the darkness.

psykodramatiskt rollspel

-på scenen brukar det finnas två stolar: en för den närvarande, och en för den som tyvärr inte längre är med oss. vidare brukar det finnas en, kanske två, personer till med specifika uppgifter-

-en stol fylls, men den andra förblir evigt tom-

hur börjar man? jag vet verkligen inte. till introt av One fälls de första, det trodde jag inte (I can't remember anything, can't tell if this is true or dream). och nu pratar jag med Er (mig själv?) istället för Honom.

Fan.

Jag saknar dig. Mitt liv de senaste åren ... har varit förjävliga. Jag vet att vi jämt brukade säga att livet suger och att vi betedde oss som ... ja, vad betedde vi oss som? Vi var vi, helt enkelt, och det var helt underbart. Man kom undan allting, men ... men ...

Vi var vadå, inte ens tonåringar? Tillsammans gjorde vi, bara du och jag, mer än vad många gör under en hel livstid. Det förstörde mig. Vilket liv jag skulle kunna haft om det inte vore för dig? Jag skulle kunnat vara normal, förstår du det?

jag vet inte hur man fortsätter ...

Hur kom det sig att det blev som det blev, egentligen?

-andra stolen-

...och vad, egentligen, har du att säga mig? Vad kan det ändra? Saker är som de är nu, inte sant? Bara för att du låtsas--

men de sade att det inte är att låtsas

--så betyder inte det att något, överhuvudtaget, ändras. Du är den du är.

-ripost-

...och det är ditt fel. Nej, inte fel; din förtjänst? Jag vet inte. Jag förstår inte. Jag säger att mitt liv är förjävligt, att du för evigt förstört mig (need the end to set me free ...) och mina chanser och potential och framtid och förflutna. Jag har gjort så mycket sjukt, för dig.

Varför? (eko.)

För att jag älskade dig, med hela min själ, som en bror. Du och jag och världen, var det inte så vi sade? Är det inte så alla säger, egentligen? Men det var ju så ... Det var verkligen du och jag, men folk såg det inte.

Din familj ... jag hatar dem. Allihopa. Det vet du, eller hur? När ... Dagen då du, lades ner, när man skulle säga adjö (aldrig) så fick jag inte närvara. Visste du det? Jag har aldrig känt sådan smärta. Visst, jag har inte så mycket att komma med år-mässigt (jag fyller 20 snart, kommer du ihåg vad vi skulle göra då? Du och jag, och världen...) men fan ta mig, det gjorde ont. Dom andra kom upp till mig sen, efter att din familj föst ut mig ur kyrkan. De sade "åh, nej, vad synd om dig. Men tänk han då, han är död. Det är ditt fel."

Är det det? Är det verkligen mitt fel att ...

Du räddade mig.

skrattet.

Jag har suttit utanför deras hem ett par gånger. Tittat på dem. Vanessa har vuxit upp och blivit mogen, jag tror inte att hon kommer ihåg dig så bra. Jag tar hand om henne, jag lovar. För dig. Men vad fan leder det till? Jag är tom (skrattet gråten) utan dig. Åh, homoerotik på högsta nivå, visst, men det är fan sant. Vi skulle lyckas, du och jag. Med allt. Men ...

-pang-

Men vadå? Du fann mig med en nål i armen istället, och med livet ut genom munnen. Det var fan roligt, det där, när det fortfarande varade. Kommer du ihåg kvällen (kommer aldrig glömma)? Du stal din första bil den kvällen. Alltid så var det jag som gjorde det, men då gjorde du det, duktiga pöjk. Femton bast, pang-ruta tjuvkoppla oj-fan-inte-automat ner till KS. "Är du familj?" "Nej..." "Men dåså, get lost."

-kort rockad-

Ja, det var fan sjukt. Men dina ögon, då, kommer aldrig glömma. Och bilresan... Kommer du ihåg låten på skivan som fanns i bilen (Death greets me warm-now I will just say good-bye)? Kommer aldrig glömma. Varje gång jag hör det så gör det ont, och det är fan nästan varje dag. Lite sjukt masochistiskt det där.

skratt, leende.

Om jag fortfarande håller på? Nej, jag slutade ju, det vet du, men det är ju lönlöst att ljuga för någon som är död, eller hur?

Jag, klart jag fortfarande håller på, men inte på samma sätt. Inte som då ...

Det var nån gång för någon månad sen som jag hamnade på vårt spår, men det var inte kul längre. Nu var det bara självdestruktivt. Det funkar inte, inte utan dig. Var det därför som ..? Jag trodde att vi kom överens om att aldrig sprutor. Det var ju så fult, det sade vi ju. Och o-värt. Men allt tappar sitt värde utan dig...

Fastnat för musik istället. Kan inte spela (har en gura!) men shit, ibland så finns det där, i huvudet, i själen. Kommer ihåg när du satte det där Orion-riffet. Dags att fira! spegeln tömdes snabbt, och vi låg och skrattade, sen ut på stan, in där, in här, hej där, spring där. Jag tror inte hälften av det folket finns kvar längre, om jag ska vara ärlig. Några sitter på kåken (så nära, den gången, kommer du ihåg? Hah!) och några andra har gått och dött. Ingen förlust ...

...men du. Fan. Jag saknar dig något oerhört, och det pinar mig verkligen att veta att det inte gör någon skillnad för framtiden. Vilken jävla situation du har satt mig i, va? Det är fan inte lätt när det är svårt.

listen...

Listen baby, would I lie to you just to run my fingers through your pubes?

Dear God,

I know what you did. You raped one of your subordinates, left her pregnant and later arranged to have your bastard son killed. Others may see it as your so-called "mysterious ways", but not I; I see you for what you are: a lying murderer.

I want 2$ million, lest I make your evil endeavours publicly known.

You have been warned.

Sincerely,

/s/

wish fulfillment

AND NOW IT'S TIME FOR...

Wish Fulfillment -- the show where we show people you wish you were

The man holds his perfectly anorexic wife who would fulfill his every sexual fantasy and never ask to have children. The man's white teeth shine 'til your eyes hurt, and his voice is serene yet masculine, persuasive yet suave.

"I have an enourmous penis and I shit money."

sinatra

pojken står vid livets övergångsställe; trafikljus vid varje kurva och steg. han står leendes och väntar, trampandes i takt till sitt livs melodi, men alla andra går. alla går. rörelse överallt. han utbrister: "Men det är ju rött!" och folk blir påkörda av livsuppgifter och fru fortunas hand som allt styr; själv står han kvar och väntar, nu bitandes sin underläpp.

än längre väntar han, men hans ljus blir aldrig grönt, kanske gult som bäst. folk frågar honom vad han gör, vad han väntar på, och han skrattar till svars: "jag väntar på att det ska bli grönt!" de skakar på huvudet och farbror Blå kommer och frågar hur det är,

"Nej konstapeln, knark är bajs."
"Ja, Pojke, det är bra, men vad står du här och glor?"
"Jag hoppas att fortfarande hinna med Jeffersons flygplan, men jag får aldrig fullt taxa ut på flygbanan."

"Hey Joe, where you going with that gun in your hand?"
"I'm going to shoot my old lady; you know, I caught her messing around with another man."

eufori; om jag ändå orkade försöka

Vem vet mest?

"...och vad hette Katariina (sp?) Taikons alter ego i en serie böcker?"
*pling*
"Katitzi."

*doffe skuttar till i soffan och utbrister, med en gäll och hög röst: "Katitzi!"*

framtidsplaner

...men jag förstår inte varför de flushar dem en gång varje vecka? jag trodde att det var dåligt att göra det ... men ändå så gjorde jag det. plus poäng, där. fan, jag vill verkligen jobba med det ... framtidsplaner efter sommaren om jag kommer in på UoA?

edit:

jaha, hydroponics... man ... jag vill också. ge mig utrymme, någon?

hur man kommer på nya lajvroller

doffe -- meep. säger:
jagh ade värsta lajvdrömmen
doffe -- meep. säger:
Leon dog NÄSTAN (fast på helt weirdo sätt, inget som faktiskt skulle hända på våra lajv ^^) men blev rezzad av några coola preceptorer (spelade av lasse och olov)
doffe -- meep. säger:
så nu måste min backup roll vara värsta grymma preceptorn ^^

simple dialogue

1 "So... We going to tell people that we finally actually had sex with each other?"
2 "No, I don't think that'll be such a good idea. They'll get the wrong picture and ..."
1 "Yeah, I guess. Don't want to hurt anyones' feelings or anything."
2 "'suppose so."
1 "So... want to do more drugs?"
2 "Oh, God yes!"
1 "Hey, it wasn't that bad, was it?"
2 "Ha-ha, no, no it wasn't. I just like drugs."
1 "Oh, thank heavens! You almost made me gay there. Or, rather, you made me think I was making you gay. Great way to tell everyone, huh?"
2 "Yeah! 'Oh, hey, Everyone? We finally did it, and now I'm gay!"
3 "*weewoowee*"

(det här har faktiskt inte hänt. fick bara en tanke om framtiden...)

varje år när folket börjar nalkas julen så trånar min hand efter något. den går, där vid min sida, skiftandes, letandes. den längtar efter den revolver så att man bara kan skjuta skjuta skjuta skjuta skjuta skjuta skjuta.

stopp.

spring.

SL trafik

när man till slut kommit ifrån denna-däras bostad (sneak-sneak ut genom dörren hoho märker inte att jag är borta hihi) så står man på tunnelbanan och det är tidigt och det är folk och man ser till vänster efter trafik och märker att hela stockholm kommer emot en och man ser till höger och man får panik för att stockholm möts i en seriekrock på tunnelbana carl 21220 och man får panik och man hostar men det är inte en sån där som kommer en gång utan fortsätter och man sätter sig och blodet kommer genom mun näsa och folk backar undan (SWIIIIIIIIIINEFLU!) och ingen hjälper och man förvandlas från han sjuklingen till den. TACK svenska folket.

utekväll?

man vaknar upp på söder nånstans på en parkbänk. har inte sovit, ok, men har fan inte varit nykter, heller. klockan är halv fem på morgonen; snart börjar tågen och så gå igen. man tittar sig runt, har aldrig varit där tidigare. man kommer inte ihåg ett skit av gårkvällen, men man är inte bakis, man luktar inte alkohol. man lutar sig tillbaka och tittar upp, och

världens bekymmer försvinner ett litet tag när den gråa himmeln häller snö över en.

utekväll

efter mycket om och men så blev jag hämtad hemifrån för en utekväll med riktiga idioter. kul hade jag, men jag drog sista tåget, full som en kastrull. min polare däremot, blev lite värre han. hans nota för gårdagen:

inträde 600
taxi 500
mat 300
cigg 100s
prit 800
öl 600
helrör 4200
dricks 500
piller 350
mindreänpiller 400
kondomer 100

...det sjuka är att det var en rätt billig kväll för honom/oss. jag vill också ha pengar, tack?

mord

asså, jag är inte egentligen för mord, inte precis (men ibland...) men det finns väl kanske undantag. eller? jag venne? att ta ett mänskligt liv? bara för att man själv ska få det lättarebättresnyggarestörrenyare

ja, du .. fan vet jag. men idag tackar jag fader Kapitalismen och moder Matieralismen för abort.

edit:
apropå kontroversiella ämnen så har ju Obama skrivit på papper för stem cell research, till slut. fan va nice. go black dude. InI be witt you.

utopi

sittandes i det halvdimma rummet (gick en propp, har typ bara musiken kvar nu. försöker kirra en ny på nåt sätt!) så börjar man lätt tänka på allt som händer, just nu.
en myriad av bilder när man ser de få man pratar med då och då framför sig, sittandes, gnällandes, jobbandes, retandes, springandes. alla gör de nånting, och det är lite sjukt, för hur mycket finns det egentligen att göra? kategoriserar man vad alla gör (jobbar, leker, hobby, chillar) så är det rätt många som faktiskt inte "gör något" som de själva vill (jobbar, följer med flickvännen för att se prinsessa JA VAD ROLIGT VI SKA HA DET älskling pusspuss xx) utan de lever mest för andra (om man optimerade vardagen skulle alla kunna komma undan med att jobba kanske 3-4h per dag åt varandra [inte för pengar; pengar finns inte i mitt utopi] för att sedan spendera resten av dagen hur man vill; lekahobbychilla.

fan va nice. tänk om ändå kommunismen funkade på så sätt, att man bara behövde tänka fram den? eller är det kommunism? jobbar för varandra, men inte för ett rike. fuck ett rike. fuck länder. ge mig tribes och nomader och symboler och enendastorfamilj och inbördeskrig och stridermellanfleragrupperfördetliggerimänsklighetensNatur.

funkare? nej, jag venne. kanske. skulle någon någonsin våga ta chansen?

vad säger ni? nästa flyg till ett bättre liv? var ska man börja? vi kan köra nånstans där det är varmt; jag kan vara gruppens spiritolog och botaniker.

röda ljus

fick precis en längtan av att dra till amsterdam och gå på red light. varför? ingen jävla aning. någon som ska med till ams om några veckor?

sorg

en lugn och ensam ström av sorg sköljer över en när man äter den sista portionen ris.

zappadiffic.

There will come a time when everybody
Who is lonely will be free . . .
TO SING & DANCE & LOVE

There will come a time when every evil
That we know will be an evil . . .
THAT WE CAN RISE ABOVE

Who cares if hair is long or short
Or sprayed or partly grayed . . .
WE KNOW THAT HAIR AIN'T WHERE IT'S AT

whatup? nejintesåmycketdetvanliga, du vet. själv då? aaaah, asså, kanske är blivande farsa.

din boll.

And yesterday I saw you kissing tiny flowers,
But all that lives is born to die.
And so I say to you that nothing really matters,
And all you do is stand and cry.

jag vet inte... fick mig att tänka på dig.
inte alltför ofta nu för tiden, men ibland, en glimt, ett leende, en hand. det kommer. i guess old habits dont die.

tack

hunger

the sleep doesn't come
the food doesn't taste
the laughter never comes
the sex doesn't satisfy
the drugs don't help
the family is beyond
the friends don't understand
the life is deprived

...

and yet all i can think about it is what it would be like to kill a man.

panter tankar

serien panter tanter (the golder girls?) har än en gång i det mänskliga samhället blivit roligt, om än samhällskritiskt. på tiden som serien faktiskt gjordes (tidigt 90? vet inte) så var serien rolig för att den var så otroligt flippad; det rollerna gjorde i serien var otroligt och ... oanständigt. idag, så är den rolig för att det tanterna gör som är så extremt är en exakt kopia av hur kapitalismens ungdomar uppträder till vardagen.

~kommunistisk samhällskritiker on drugs.

jag är hemma igen, och

jag är ett geni


(om än nördigt)

klarar oss

ibland förstår jag inte hur världen fungerar.

man sitter där, glad och skrattandes, och väntar på sin tur. bra musik är på, och alla sjunger med; det är bra. det nalkas, man blir nervös, svettas lite. man kommer upp, ska sjunga, förstör låten; rösten skälver och man bara ... dör.

jag är en person som har blivit hotad till livet ett otal gånger, och jag har aldrig darrat. jag har fått en laddad pistol tryckt mot min tinning av en person som jag /vet/ är mer än villig att faktiskt trycka av, och jag har inte darrat. när man ska sjunga fucking jävla karaoke (metallica - whiskey in the jar) så darrar jag inte bara, utan jag fan ta mig dör inombords och vill bara krypa in i mitt kadaver och gömma mig i den värme som finns där.

man går av scenen och skrattar av det; man vet att man suger redan innan, och man gjorde det bara för sakens skull, att ha gjort det. whatever.

på vägen hem blir man deprimerad över att man inte är musikalisk. eller nej, inte därför; jag har länge vetat att jag är helt musikaliskt defunct men det har alltid funnits en vilja att överkomma det. kan man överkomma leukemi (prestate) och vapen och droger och romer och rumäner och gud-vet-vad så kan man väl lära sig att sjunga eller plinka på en gura? jag skaffade mig en gura i julklapp förra året, och jag har säkert rört den två gånger. viljan finns där, men när man märker att man itne kan det direkt så försvinner det.

man blir deprimerad, inte för att man är dålig, utan för att man helt enkelt förväntar sig att kunna ta upp en gura och vara jimmy page på fem röda; det funkar inte så.

det sjuka är att det har varit så. IB: 'världens svåraste gymnasieutbildning'. räkmacka. visst, jag gick inte ut med topbetyg, men fuck me, mina betyg är verkligen inte dåliga. vad gjorde jag genom IB? deppade, knarkade, drack, knullade, lekte, sov, sov, sov, sov, sov. inför examen så läste jag säkert i böcker i vadå, sex timmar kanske? och då inte för att repetera, utan för att läsa delar av sånt jag inte läst. en fallenhet, kanske?

jag har nu sökt mina kurser, men vad fan ger det om ens inlärningsförmåga är defunct? ska jag fortsätta att dra genom skolan utan att bry mig om den, i tron att jag 'klarar mig'? det är ju faktiskt det vi gör, min bror och jag; vi klarar oss.

rasism

Use of application "vilken hest er du?" has been restricted
We're sorry, but this application is not available to you. Please visit the Application Directory to find other applications.

not suicidal

L säger:
äckel crepy bild på bdb
doffe -- broken mirror säger:
?
L säger:
din bild
doffe -- broken mirror säger:
o.O
doffe -- broken mirror säger:
reklambilden för min blogg? ^^
L säger:
mjo
doffe -- broken mirror säger:
haha vafan
doffe -- broken mirror säger:
vad är det för cp med den?
L säger:
typ sekundera innan ett självmord en bong eller vad det är bakom pickan med ruffsigt hår och dimmad belysning med lite för få pixlar i bilden
doffe -- broken mirror säger:
^^
doffe -- broken mirror säger:
haha
doffe -- broken mirror säger:
det var djupt
doffe -- broken mirror säger:
det är snarare att skjuta någon annan än mig själv men aight
L säger:
men tänk dig att du kollar på en film där du vet att killen kommer få halsen avskuren, så stänger du av precis innan kniven hugger till
doffe -- broken mirror säger:
haha

hemma

det är lite illa hur något så enkelt som att fylla och sätta igång den lilla (lite söta) diskmaskinen här i väsby kan få mig att känna mig ... hemma. jag känner mig nog till och med mer hemma här än vad jag gjort i bålsta, och där har jag ju ändå bott, till och från, i snart två år. det var sjyst när jag var hemma själv i en månad (längtar tills januari) men ... det ska inte vara så. är det mig det är fel på, eller är det Paret Wagnås som gör att jag helt enkelt inte känner mig bekväm-välkommen-hemma i bålsta? nej, dags att städa lite, för att känna att man trivs i sitt (ditt) hem.

klick

runt en och en halv timme tar det, att fullborda vad vissa skulle se som ett livsverk, ett hjältedåd. man sitter ivrigt, ständigt beredd. man klickar, det rör på sig; tankar snurrar runt idéer som skrivits som programmerats som visats som nekats som godkänns som textar som digitaliserats och publicerats. miljoner väntar, ett ständigt väntande på vad som kommer här näst runt krönet. tio minuter går och rubikskuben ges ett snurr; man klickar. än en gång skrivsprogrammerasvisasnekasgodkännsdigitaliseras ochpubliceras det. än en gång en förväntan eller missnöje; de andra väntar. när livsverket är över får man veta om man lyckats eller ej, om man vunnit eller ej, om man blivit hjälte eller ej. man jublar, man svär, man gläds, man väntar; ständigt ett evigt väntande på vad som kommer här näst runt krönet. man klickar, man börjar om, man digitaliserar sitt fjärde, eller kanske femte andra liv, och man suckar inombords för att man inte kan vara hjälten i tiny adventures.

"we went too far!"

man vet att man gått lite väl långt när man dricker vatten för att man spytt, spyr rakt ut (och lite i vattenglaset) och bestämmer sig för att fortsätta dricka samma vatten, eftersom man innerst inne vet att det ändå kommer ut igen.

why thank you, tinklefairy

jag brukar gå och pissa en hel del när jag är ute på krogen; nånting med öl gör så att man måste gå, hela tiden. nu sitter jag hemma, det är "morgon", och jag går och pissar för ... den femte gången? jag har ätit/druckit: 70 cl oatly havredryck. jag är trött...

diabetes? kanske. man borde kanske gå till läkaren och kolla (och gå och kolla foten, och lungan, och ...)

borde kolla kurser (borde kolla abf, borde kolla psyk, borde ...)

slutar med att man sitter i soffan, lyssnar på nirvanazeppelinzappametallicashpongle och bara ... är. och går och pissar.

destruction

note to future self: skjut inte inomhus, speciellt inte i onyktert tillstånd. hur fan fixar man trasig lampswitch?

zero sugar, zero ass

när man sitter här och gottar sig över att man tillfälligt har världens mest kulinariska smaksinne samtidigt som man diskuterar raggande och jämlikhet mellan män och kvinnor (och, som alltid, finans. vad finns det annars att tänka på minst tjugo gånger varje dag i detta kapitalistiska samhälle?) så kommer hon. först, en liten inledning till hennes lägenhet, sedan till hennes ragg från gårdagen. hon säger något i stil med "i'm going to take a shower, make yourself at home", med en leksam smekning över mannens bröst, vänder sig om. så kommer den. coca cola zero's brudens ass måste vara en av de bästa som man har sett. jag vet inte om det är pga valet av hennes lekfulla underkläder eller färgen som gör att man automatiskt fastnar med ögonen på den (vilken person över 16 år skulle inte göra det ändå?) eller bara om den faktiskt /är så het/.

oavsett så: my kingdom for a night with her or someone with the same ass.

ett förkunnande

det är inte många saker i en tonårings liv som avger ett så starkt förkunnande som ett sugmärke. män ser andra män och känner både avund (man, i want to get me some) och stolthet (you go, brah!). kvinnor ser män och känner avund (har inte haft någon som denna dära på ett tag) och äckel ('sikken slampa hon var). på något sätt så ändras det helt när personen som faktikst har sugmärket märker att det existerar; en känsla av blandad skam och stolthet sköljer över personen, och beroende på var man är så vill man dölja det (sittandes bland äldre på tåget--"dessa ungdomar idag!") eller visa det (sittandes bland yngre på tåget--"shiet brorsän!").

det sjuka med förkunnandet som ett sugmärke avger är att det enda som--iaf som jag kan komma på--avger nästan exakt samma känsla är en blåtira. männen känner någon form av respekt och kvinnorna en blandad avsky och åtrå. helt sjukt är det, men det är fan sant. man vill gömma det lika väl som ett sugmärke bland äldre, och man vill visa det lika mycket som ett sugmärke bland yngre.

det är lite sjukt hur två effekter av så helt olika handlingar (en ångestframkallande kyss mot halsen som endast är där för åtråns skull, och en näve i ansiktet som produkt av otaliga negativa tingest) ändå kan vara så lika, och det är ännu sjukare att jag personligen nästan hellre går runt med en blåtira än ett sugmärke.

jag hatar sugmärken, men bara i vissa sällskap.

mictlantecuhtli

jag tror att jag börjat förstå (inspirerats till att förstå, iaf) hur jag fungerar; så fort jag har tråkigt (alltid) så gör jag något helt cepe som förstör för massor med folk, ie, really stirs shit up. då kan man inte längre klaga på att man har tråkigt, eller hur?

pånyttfödelse

magen säger ifrån och man ställer sig upp i väntan på en kaskad, men den kommer aldrig; finns inget att få upp. kroppen dallrar till och säger emot värmen; man ramlar utför och hamnar utanför karet på det kalla golvet. slaget i huvudet är inget att bry sig om; sånt domnar bort. liggandes på golvet känner man endast hur hjärtat bultar (ofantligt, en sista pust) och hur kroppen dör. till ljudet av skum som försvinner ser man kroppen ryka bort i en värmevåg; hade man trott på sånt så skulle man kunna tro att det är själen som lämnar en. oavsett så var det ett perfekt tillfälle att dö på, om man nu ville det. man skrattar lite, sen gråter man, sen både och.

en stund senare sätter man sig i badet igen, och värmen slår ut en. likt en troende böjer man sig ner och slår huvudet i botten, men man drunknar inte. sittandes där i en evighet (en evighet är endast vad man gör den till…) och kontemplerandes, försvinner allt helt. sittandes upp igen så kommer det: ett sista andetag leder till att man likt saleem föder ett land och sig själv; ett uppryckande äcklande som stannar hjärtat men får en att känna att man lever, om än bara för en sekund. när sekunden är över är man tillbaka där man var tidigare i mictlan, men landet återstår på vattnets yta, expanderande. en ny kväljande suck när någon plötsligt knackar på dörren:

”Hallå, lever du?”
”Nej mor, jag är död.”

Tillbaka i mictlan, indeed.