-en stol fylls, men den andra förblir evigt tom-
hur börjar man? jag vet verkligen inte. till introt av One fälls de första, det trodde jag inte (I can't remember anything, can't tell if this is true or dream). och nu pratar jag med Er (mig själv?) istället för Honom.
Fan.
Jag saknar dig. Mitt liv de senaste åren ... har varit förjävliga. Jag vet att vi jämt brukade säga att livet suger och att vi betedde oss som ... ja, vad betedde vi oss som? Vi var vi, helt enkelt, och det var helt underbart. Man kom undan allting, men ... men ...
Vi var vadå, inte ens tonåringar? Tillsammans gjorde vi, bara du och jag, mer än vad många gör under en hel livstid. Det förstörde mig. Vilket liv jag skulle kunna haft om det inte vore för dig? Jag skulle kunnat vara normal, förstår du det?
jag vet inte hur man fortsätter ...
Hur kom det sig att det blev som det blev, egentligen?
-andra stolen-
...och vad, egentligen, har du att säga mig? Vad kan det ändra? Saker är som de är nu, inte sant? Bara för att du låtsas--
men de sade att det inte är att låtsas
--så betyder inte det att något, överhuvudtaget, ändras. Du är den du är.
-ripost-
...och det är ditt fel. Nej, inte fel; din förtjänst? Jag vet inte. Jag förstår inte. Jag säger att mitt liv är förjävligt, att du för evigt förstört mig (need the end to set me free ...) och mina chanser och potential och framtid och förflutna. Jag har gjort så mycket sjukt, för dig.
Varför? (eko.)
För att jag älskade dig, med hela min själ, som en bror. Du och jag och världen, var det inte så vi sade? Är det inte så alla säger, egentligen? Men det var ju så ... Det var verkligen du och jag, men folk såg det inte.
Din familj ... jag hatar dem. Allihopa. Det vet du, eller hur? När ... Dagen då du, lades ner, när man skulle säga adjö (aldrig) så fick jag inte närvara. Visste du det? Jag har aldrig känt sådan smärta. Visst, jag har inte så mycket att komma med år-mässigt (jag fyller 20 snart, kommer du ihåg vad vi skulle göra då? Du och jag, och världen...) men fan ta mig, det gjorde ont. Dom andra kom upp till mig sen, efter att din familj föst ut mig ur kyrkan. De sade "åh, nej, vad synd om dig. Men tänk han då, han är död. Det är ditt fel."
Är det det? Är det verkligen mitt fel att ...
Du räddade mig.
skrattet.
Jag har suttit utanför deras hem ett par gånger. Tittat på dem. Vanessa har vuxit upp och blivit mogen, jag tror inte att hon kommer ihåg dig så bra. Jag tar hand om henne, jag lovar. För dig. Men vad fan leder det till? Jag är tom (skrattet gråten) utan dig. Åh, homoerotik på högsta nivå, visst, men det är fan sant. Vi skulle lyckas, du och jag. Med allt. Men ...
-pang-
Men vadå? Du fann mig med en nål i armen istället, och med livet ut genom munnen. Det var fan roligt, det där, när det fortfarande varade. Kommer du ihåg kvällen (kommer aldrig glömma)? Du stal din första bil den kvällen. Alltid så var det jag som gjorde det, men då gjorde du det, duktiga pöjk. Femton bast, pang-ruta tjuvkoppla oj-fan-inte-automat ner till KS. "Är du familj?" "Nej..." "Men dåså, get lost."
-kort rockad-
Ja, det var fan sjukt. Men dina ögon, då, kommer aldrig glömma. Och bilresan... Kommer du ihåg låten på skivan som fanns i bilen (Death greets me warm-now I will just say good-bye)? Kommer aldrig glömma. Varje gång jag hör det så gör det ont, och det är fan nästan varje dag. Lite sjukt masochistiskt det där.
skratt, leende.
Om jag fortfarande håller på? Nej, jag slutade ju, det vet du, men det är ju lönlöst att ljuga för någon som är död, eller hur?
Jag, klart jag fortfarande håller på, men inte på samma sätt. Inte som då ...
Det var nån gång för någon månad sen som jag hamnade på vårt spår, men det var inte kul längre. Nu var det bara självdestruktivt. Det funkar inte, inte utan dig. Var det därför som ..? Jag trodde att vi kom överens om att aldrig sprutor. Det var ju så fult, det sade vi ju. Och o-värt. Men allt tappar sitt värde utan dig...
Fastnat för musik istället. Kan inte spela (har en gura!) men shit, ibland så finns det där, i huvudet, i själen. Kommer ihåg när du satte det där Orion-riffet. Dags att fira! spegeln tömdes snabbt, och vi låg och skrattade, sen ut på stan, in där, in här, hej där, spring där. Jag tror inte hälften av det folket finns kvar längre, om jag ska vara ärlig. Några sitter på kåken (så nära, den gången, kommer du ihåg? Hah!) och några andra har gått och dött. Ingen förlust ...
...men du. Fan. Jag saknar dig något oerhört, och det pinar mig verkligen att veta att det inte gör någon skillnad för framtiden. Vilken jävla situation du har satt mig i, va? Det är fan inte lätt när det är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar