pånyttfödelse

magen säger ifrån och man ställer sig upp i väntan på en kaskad, men den kommer aldrig; finns inget att få upp. kroppen dallrar till och säger emot värmen; man ramlar utför och hamnar utanför karet på det kalla golvet. slaget i huvudet är inget att bry sig om; sånt domnar bort. liggandes på golvet känner man endast hur hjärtat bultar (ofantligt, en sista pust) och hur kroppen dör. till ljudet av skum som försvinner ser man kroppen ryka bort i en värmevåg; hade man trott på sånt så skulle man kunna tro att det är själen som lämnar en. oavsett så var det ett perfekt tillfälle att dö på, om man nu ville det. man skrattar lite, sen gråter man, sen både och.

en stund senare sätter man sig i badet igen, och värmen slår ut en. likt en troende böjer man sig ner och slår huvudet i botten, men man drunknar inte. sittandes där i en evighet (en evighet är endast vad man gör den till…) och kontemplerandes, försvinner allt helt. sittandes upp igen så kommer det: ett sista andetag leder till att man likt saleem föder ett land och sig själv; ett uppryckande äcklande som stannar hjärtat men får en att känna att man lever, om än bara för en sekund. när sekunden är över är man tillbaka där man var tidigare i mictlan, men landet återstår på vattnets yta, expanderande. en ny kväljande suck när någon plötsligt knackar på dörren:

”Hallå, lever du?”
”Nej mor, jag är död.”

Tillbaka i mictlan, indeed.